Av Carl Rudbeck
Publicerad 25 januari 2010 0.03 | Uppdaterad 25 januari 2010 0.20
Jag har aldrig i hela mitt liv sett en varg i vilt tillstånd
och kommer säkert aldrig att göra det heller.
Det är en egenskap som jag delar, tror jag, med större delen av svenska folket.
Ändå tycks detta djur ha en plats i vad som för länge sedan i en okunnigare tid
hade kallats den svenska folksjälen, som vore det nationens totemdjur.
Hur kan man annars förklara det nationella engagemang och de uppretade känslor som den nyss förlidna vargjakten har orsakat? Och det bland människor som själva inte har något att vare sig vinna eller förlora på vargens vara eller inte vara. Ändå skummade raseriet i TV och tidningar mot detta påstått barbariska och grymma tilltag.
Det är inte heller omsorg om allt levande som ligger bakom vreden: samma människor som vill se vargar leva äter gladeligen delar av en död ko. De förklarar aldrig varför en varg skulle ha mera rätt till liv än en kossa.
På ett sätt kan jag förstå dem: världen blir fattigare när växt- och djurarter försvinner. Men det är en process som, säger de som tror sig veta, har pågått så länge det har funnits växt- och djurarter. Inte heller behöver man ha personlig kontakt med sällsamma djur för att hoppas att orangutangen skall få finns kvar i Borneos djungler eller konstiga fåglar i det inre av Nya Guinea. Deras blotta existens gör världen lite rikare och mera mångfacetterad. På liknande goda grunder finns det alltid skäl att sörja när ett språk dör ut. Med ett språks försvinnande dör en hel världsbild, ett unikt sätt att se på världen.
Men nu var det frågan om jakt på ett begränsat antal vargar, ett djur som det tycks finnas ganska gott om på flera håll i världen. Så någon risk för utrotning har inte förelegat.
I själva verket borde den så kallade subsidiaritetsprincipen gälla, det vill säga idén att beslut skall fattas på så låg nivå som möjligt. I det här fallet skulle det innebära att de som hade nära och flitigt förekommande kontakt med vargar fick avgöra djurens öde.
Om de tycker att vargen är ett otyg, ju färre vargar desto bättre, då får vi som på avstånd i dem ser ett exotiskt och lite farligt inslag i det svenska landskapet finna oss i detta domslut. Detsamma gäller förstås andra vilda djur.
Människans intresse måste sättas i första rummet. Inget märkligt med det. Det enda märkliga är att somliga numera anser att detta är ett kontroversiellt påstående och att djur har rättigheter på nästan samma sätt som människan. Därmed naturligtvis inte sagt att människor får behandla djur hur som helst.
Malmöbor bör alltså inte ha så mycket att säga till om jakten på varg. Det omvända gäller förstås också. Tänk om gatorna i Malmö vore fulla av vilda, herrelösa kamphundar av en sällsynt ras som knappast fanns på andra ställen. Nog skulle en majoritet tycka att man borde skjuta dessa livsfarliga bestar. Att en massa människor kring polcirkeln ömmade för dessa vilddjur kunde vi faktiskt strunta i, allt enligt en tolkning av subsidiaritetsprincipen.
Men kanske är debatten kring vargjakten trots allt ett hälsotecken. Endast i ett land som har löst sina fundamentala, allvarliga problem kan ett eller annat dussin vargars öde bli en central fråga som under flera dagar ges en så framträdande plats i nyhetsflödet.